esndberg

En fråga, har jag alltid åsikter om allting?
Ja.

Det som störde mig idag var när jag var på dansen och skulle träna inför Flash Moben imorgon, och när vi växlar grupp som dansar i salen (eftersom vi var typ 300 pers som tränade) så ställer sig alla puckon precis utanför dörren så man måste typ trycka sig mot varenda en för att ta sig ut. Så funderar jag (som vanligt) på om folk verkligen har någon hjärna??

Hur som helst, jag tänkte att jag skulle publicera min novell som jag skrivit till Kreativt Skrivande-kursen men först måste ni kolla på min video när jag pratar om varför jag valt att skriva det jag skrivit och varifrån jag fått min inspiration, för det ska jag hålla tal om snart samtidigt som jag ska få kritik över min novell, hör gärna vad ni har att säga om den också!

_______120427-201044.avi

Det är inte regn som faller

Ni vet när man kliver på en buss som nästan är smockfull? Också söker man efter en plats där båda sätena är lediga, hittar en och slår sig ner. Idag när jag klev på bussen så var jag med om det här, när jag väl satt mig ner och bussen hade åkt så inser jag att jag måste ha valt den sämsta möjliga platsen. På andra sidan gången så sitter det ett par, en tjej och en kille. Tjejen har en sån här sjukt störig röst, ni vet? Som retar gallfeber på en. Dessutom visste hon inte riktigt hur man var tyst, tror jag… Så när jag sitter där och genomlider hennes jobbiga och tjatiga röst så tänker jag, stackars kille! Hon hade varit på fest, och hon hade varit FETT full och sedan hade alla andra blivit LIIIIITE för glada i drickan så som snéade som faaaan. Asso visst om man blir såhär skit full och glad och vill kramas och så, men dom klängde och spydde och hon ba till Carro: ne asso jag orkar inte vara kvar här en minut längre. Så hon beställde en taxi som tog TRETTIO minuter på sig att komma och Carro som hade fixat skjuts vid det laget fick hon övertala att lämna sin skjuts och åka taxi med henne, hon betalade ju. Jag vände mig lite lätt för att snegla på paret, killen var rätt snygg. Runt 18-19 kanske och såg lite speciell ut. Inget bombnedslag, men helt okej liksom. Hon såg bra ut också. Det var ett perfekt par, till utseendet… Han såg minsta sagt less ut, inte road över huvud taget av att höra om hennes natt. Han ställde lite frågor här och var ”vadå, gjorde han?”, ”ringde du taxin?” eller ”när kom ni hem då? Sov du hemma?”. Han lät inte intresserad, han såg inte heller intresserad ut. Han ställde frågorna för att normerna för en kille i ett förhållande lyder som så:
Bry dig när din flickvän pratar.
Ställ frågor för att visa ditt engagemang.
Klaga aldrig aldrig någonsin på att hon pratar för mycket.
Så han ställde frågor, för han var tvungen. Hon svarade, för hon såg inte att han var döless på att höra. När vi kom fram till pressbyrån, tredje sista hållplatsen innan navet, så klev han av. Han pussade henne snabbt, mitt i en av hennes många meningar. Sedan gick han, och det blev tyst. Stackars kille tänkte jag, han var nog glad över att kliva av bussen.

När jag bytte buss på navet till njurundabussen så började det regna. Om man kollade ut genom fönstret så skulle man kunna tro att det var vår, trots att det bara är februari… På marken var det slask, snöslask som klibbade i fötterna när man gick, kröp in i lufthålen på min converse och gjorde strumporna sura av snö. Det jag har att se fram emot är en promenad på 2,9 km till Rickard innan jag får ta av mig skorna. Utanför fönstret känns det som om jag ser allt man alltid ser i Sundsvall. Granskog, snö, puckon som cyklar mitt i vintern när det är som halast och elever som nyss slutat skolan och kånkar sina tunga väskor på vägen hemåt. I min hörlurar spelas det bra musik, det tyckte jag i alla fall för ungefär ett år sedan. Det var då jag lade till musiken på min mobil. Nu är musiken gammal, det är min mobil också för den delen. Musiken är fortfarande bra, men jävligt sönderspelad.
”Det är inte regn som faller, finns inga spår i snön som leder hit. Ett hus bebott av tomhet, av hjärtat fattas det en bit”.

Ljusgråa tapeter, en tavla på Albert Einstein, en hylla med 4 parfymkartonger som ser nästan likadana ut fast i olika färger, på nattduksbordet ligger det en öppnad kondom som visade sig vara helt onödig att öppna. Sist jag låg här och kollade på nattduksbordet låg där en nalle med ett hjärta i famnen, på hjärtat stod det I ♥ YOU, det står det nog fortfarande, men nallen ligger inte längre på nattduksbordet, nallen ligger i sängen. Där ser han ensammare ut än någonsin, bara någon decimeter stor ligger han i en ca 2 meter lång säng. Liten, ensam och hjälplös. Som jag.

Att dra en klyscha som ”det är inte du, det är jag” visste jag att han inte skulle göra. Och varför skulle han säga så, det är ju jag. Jag är tjejen på bussen, den hänsynslösa, pratsamma, jobbiga och egoistiska tjejen på bussen. Som pussade sin pojkvän adjö mitt i en av hennes meningar. Med hopp om att de skulle ses igen, det gör dom förmodligen också… Men han var garanterat glad över att kliva av bussen.
Är du glad över att kliva av bussen? Frågade jag mitt i en av mina tankar. Frågan skulle inte ut ur munnen egentligen, frågan skulle stanna i hjärnan eller gå max till munhålan. Inte alls smita ut, men det brydde sig inte frågan ett dugg om, utan när munnen öppnades så hoppade frågan gladeligen ut.
Vilken buss? Frågade han, lika förvånad som jag borde kunnat lista ut att han skulle bli.
Äsch, det var inget.
Jag vände ansiktet mot honom, han kysste mig. Och för första gången på 2 år såg jag att han grät.

Jag lade mig i sängen, omfamnade Rickards blå tjocktröja, lät tårarna komma. Men det blev bara värre, mina salta tårar påminde mig om den sista salta kyssen jag hade fått. Kyssen med tårdränkta läppar. Jag satte mig på fönsterbrädan och kollade ner på Skolhusallén. Vart ska alla bilar egentligen? Alla ser ut att ha hemskt bråttom, tänk om någon av förarna också sitter där i bilen, med hjärtat i spillror och huvudet i sanden. Tänk att det finns så många bilar och att så många av dem åker just här, just nu. Jag tände en cigg och öppnade fönstret.

”Kan vi inte vara vänner?” Hur är man vän med någon som man älskar så mycket att kroppen värker? Kan man verkligen bara invertera kärlek och få vänskap? Kan man verkligen såra någon hur mycket som helst och sedan tro att man ska kunna fixa allting och helt enkelt vara vänner? Det kan inte vara så enkelt. ”Hur svårt kan det vara att fatta att det är jag som har såren, det är mig du har sårat. Du kan inte stå där och strö salt i såren och hoppas på någonting aptitligare att svälja. Du är en idiot, en jävla fittidiot som tror att du kan behandla mig hur du vill, men du har fel.” Ville jag skriva. Skrev jag inte.

Jag bestämde mig för att inte svara alls…

Nu har det gått en vecka. Eller nästan en vecka i alla fall, det har gått sex dagar och 13 timmar. Imorgon är det tisdag. Imorgon ska jag följa med honom hem. Rickard alltså. Imorgon ska jag sitta på den gamla unkna njurundabussen igen, jag ska vara på väg till ett ställe som brukade göra mig lycklig. Till ett ställe bortom all gråt dit jag kunde fly för att få känna trygghet. Jag ska sitta långt bak i bussen, på höger sida av gången mot fönstret. Som vanligt ska jag kolla ut och jag ska se alla de vanliga sakerna. Gran, skog, cyklister och andra tråkiga saker. Förmodligen kommer jag att lyssna på musik också. När jag kommer dit, vad händer då? Vad ska man säga, göra? Hur är man kompis med någon som man fortfarande är kär i? Man kan inte sitta framför varandra och prata utan att känna att man bara vill pussa den andres läppar. Det går inte.

Jag hade rätt. Det gick inte. Idag, en vecka senare så måste jag bryta. Allting måste jag bryta. Sms, samtal, facebook-kontakt. Inga fler samtal på minst en vecka, jag är snart 18, jag måste tänka på mig själv, jag måste vara självisk och se vad som är bäst för mig. Jag kan inte vara tillsammans med någon som fortfarande är fast i det förflutna, någon som säger till mig ”vi kan inte vara tillsammans för jag är rädd att det ska sluta på samma sätt som mina tidigare förhållanden.” Jag är inte ett tidigare förhållande. Jag är nu, idag, imorgon. När jag blickar tillbaka så ser inte jag heller så trevliga saker, men hårda vindar ger starka rötter, om man klarar av att gå vidare. Vilket inte Rickard har gjort, hur ska jag kunna älska någon som inte ens vet hur man ska älska sig själv? Så jag måste bryta, all kontakt över huvudtaget.

Jag tänker sätta dig inför ett val, ett val som du måste ta nu… Började jag min mening när vi stod ute på skolgården och rökte, öga mot öga med varandra.
Jag kan inte pausa hela mitt liv för att vänta på att du ska bestämma dig över vad du vill och på att du ska börja släppa det förflutna. Jag säger detta för jag måste börja tänka på mig själv, jag måste göra vad som är bäst för mig, trots att det känns som ett dåligt beslut just nu, så vet jag att det är det enda sättet jag kan bli lycklig på igen. Antingen så är du tillsammans med mig eller så bryter vi all kontakt helt i ungefär en vecka, sedan kan vi prata igen och se hur vi känner, om jag har gått vidare om du vet vad du vill och så…? Jag såg hur hans ansiktsuttryck gick ifrån fundersam till hemskt fundersam. Det här fick mig att undra om jag verkligen gjorde det rätta, men jag trängde undan de tankarna, man behöver inte alltid göra det rätta när man är 18 år, man får göra fel också.
Jag tror inte att du är redo för ett seriöst förhållande, och det är vad jag letar efter. Jag tror faktiskt inte att du är redo för något förhållande alls eftersom du ganska uppenbart fortfarande lever i det förflutna. Jag tvivlar inte en sekund på att du har haft många jobbiga motgångar tidigare i dina förhållanden, men du måste leva i nuet. Du kommer aldrig att lyckas om du inte försöker och du kommer alltid att vara rädd om du inte ger kärleken en chans. Och så länge du ser på mig som ett av dina ex som kommer att vara otrogen och såra dig och därför inte vågar vara tillsammans med mig, ja då tror jag att jag förtjänar bättre.

Han gick.

5 dagar och några timmar senare så får jag ett sms. Ett sms som jag aldrig kommer att radera! ”Jag älskar dig, min framtid är med dig och nu lämnar jag mitt förflutna.”

Jag är lyckligare än någonsin. Jag har en pojkvän som älskar mig, uppskattar mig och ser mig för den jag är. Jag kan vara mig själv med honom, skratta, busa, gråta, vara arg. Vi litar på varandra och vet om varandras förflutna. Ingen av oss har haft det speciellt lätt, båda har haft det väldigt svårt att lita på människor tidigare. Nu står vi på stranden med skorna i handen och ser ut över vattnet. Vi är lyckliga, vi lever i nuet och ingenting kan ändra på det. Oavsett vad som händer i framtiden så kommer jag aldrig att glömma den här stunden. Jag är 18 år, jag har inte hittat mitt livs kärlek, men jag har hittat en person som jag gärna fördriver en stor del av mitt liv tillsammans med. När vi vänder oss om och går mot bilen igen så träffar en vattendroppe min kind. Den här gången är det regn som faller, och jag är lyckligare än någonsin när jag springer över den våta sanden samtidigt som regnet börjar att ösa ner. Jag ler, du med.
Och jag vill aldrig kliva av bussen.

Nu är ju faktiskt inte allt det här sant bara så ni vet! O tack för det!

Idag är en dag man inte vill vakna upp. Har körskola 10.45-12.10, sedan måste jag skynda mig att äta nå lunch innan jag åker till skolan. Slutar tio i fyra o ska vara på dansskolan fyra. Träningen slutar halv sex, men kommer måsta gå tidigare för att hinna till Alnön, folket kommer sju och innan dess ska jag åka och köpa plastmuggar, duscha, byta om och fixa mig och hinna dammsuga stugan… LIIIIIIIIITE stressig dag. Klockan sju kan jag slappna av igen…

Längtar så urbotligt tills dess, men innan kommer dagen vara ett jävla helvete…